Om att tappa håret

 Cellgifter.
"Du kommer att tappa håret..."
"Ok, nå't mer?"
Det här med att tappa håret var faktiskt inte något större problem för mig. Cellgifter, eller cytostatika som låter lite "snällare", medför en hel drös med biverkningar men det enda som nämndes för mig var det här med håret. Det är förstås jättetraumatiskt för många att tappa håret, sin identitet, sin kvinnlighet(?). Jag kände spontant; "jaha, då får jag ju äntligen se hur jag passar i rakat".
Modigt, säger kanske vissa. Men sanningen är den att nå'n frisör jag var hos nå'n gång på 90-talet sa att jag hade "perfekt huvudform för rakat". Som ett (på den tiden) stort fan till Sinead O'connor har jag nog sedan dess haft en hemlig romantisk bild av mig själv som rakad, cool och mystisk...
Nu skulle jag i alla fall få testa ett av ovan nämnda; rakad.


Jag valde att klippa av min lejonman i förväg. Övervägde att testa lite olika frisyrer "på vägen", men insåg att det hade varit lite bortkastat...liksom...


"Det" började ungefär två veckor efter första behandlingen. Då hade jag börjat bli ganska trött på att försöka hitta ett bekvämt läge på kudden, det gjorde ju så förbaskat ont att sova med snaggad nacke. Micke trodde att jag snart skulle vänja mig, han har ju alltid snaggat...
Vi hade ju ingen aning om att det gör ont att tappa håret! Jag var så himla öm i hårbottnen så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var därför faktiskt ganska skönt när det började trilla av och när första testen lossnat så gick det fort. När jag inte kom ur duschen efter att jag tvättat håret (för det fastnade hela tiden mer hår på händerna som jag ville skölja bort) så var det dags för trimmern.
Jag var mest orolig för vad barnen skulle säga. Eddie blev helt förskräckt när jag först klippte av mitt långa hår och började gråta när han fick se mig så jag var lite nervös för reaktionen på flinten. Jack ville bara att jag skulle ha mitt långa hår och uttryckte ganska mycket ilska över hela hårgrejen. 
Det var därför en stor lättnad när Jack, helt inne i en bok som farmor läste för honom, tittade upp lite lojt, log snett och sa: "Coolt, nu har jag två pappor".

Lite cellgifter och en peruktidning... Inget konstigt alls!