Om att tappa håret

 Cellgifter.
"Du kommer att tappa håret..."
"Ok, nå't mer?"
Det här med att tappa håret var faktiskt inte något större problem för mig. Cellgifter, eller cytostatika som låter lite "snällare", medför en hel drös med biverkningar men det enda som nämndes för mig var det här med håret. Det är förstås jättetraumatiskt för många att tappa håret, sin identitet, sin kvinnlighet(?). Jag kände spontant; "jaha, då får jag ju äntligen se hur jag passar i rakat".
Modigt, säger kanske vissa. Men sanningen är den att nå'n frisör jag var hos nå'n gång på 90-talet sa att jag hade "perfekt huvudform för rakat". Som ett (på den tiden) stort fan till Sinead O'connor har jag nog sedan dess haft en hemlig romantisk bild av mig själv som rakad, cool och mystisk...
Nu skulle jag i alla fall få testa ett av ovan nämnda; rakad.


Jag valde att klippa av min lejonman i förväg. Övervägde att testa lite olika frisyrer "på vägen", men insåg att det hade varit lite bortkastat...liksom...


"Det" började ungefär två veckor efter första behandlingen. Då hade jag börjat bli ganska trött på att försöka hitta ett bekvämt läge på kudden, det gjorde ju så förbaskat ont att sova med snaggad nacke. Micke trodde att jag snart skulle vänja mig, han har ju alltid snaggat...
Vi hade ju ingen aning om att det gör ont att tappa håret! Jag var så himla öm i hårbottnen så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var därför faktiskt ganska skönt när det började trilla av och när första testen lossnat så gick det fort. När jag inte kom ur duschen efter att jag tvättat håret (för det fastnade hela tiden mer hår på händerna som jag ville skölja bort) så var det dags för trimmern.
Jag var mest orolig för vad barnen skulle säga. Eddie blev helt förskräckt när jag först klippte av mitt långa hår och började gråta när han fick se mig så jag var lite nervös för reaktionen på flinten. Jack ville bara att jag skulle ha mitt långa hår och uttryckte ganska mycket ilska över hela hårgrejen. 
Det var därför en stor lättnad när Jack, helt inne i en bok som farmor läste för honom, tittade upp lite lojt, log snett och sa: "Coolt, nu har jag två pappor".

Lite cellgifter och en peruktidning... Inget konstigt alls!

Gift istället för gift

110111 kl 11.00. Idag för ett år sedan hade vi planerat att gifta oss. På stranden i Costa Rica. 

Läkaren kunde inte ge några garantier sa hon men från och med nu var hon min "Gud" och den ende jag tänkte förlita mig till. Jag kände fullt förtroende för henne och jag kände att hon alltid skulle ge mig en sann bild av mitt tillstånd. Det var extremt viktigt för mig.

Första cellgiftsbehandlingen gavs den 5 Jan. Det kan tyckas som snabba ryck men de 6 dagarna jag behövde vänta med bomben tickande i varje andetag var ett rent helvete. Kvällen innan blev jag inlagd för bortdomningar i halva kroppen, punkthuvudvärk och hjärtklappning... Jag var ett psykiskt vrak! Jag hade cancer i HELA kroppen! Mitt i natten beslutades att man skulle röntga mitt huvud för att utesluta stroke och tumörer men jag är idag ganska säker på att det mest handlade om att stilla min extrema oro.

Det kändes fantastiskt att bli uppkopplad till droppställningen och börja ta emot cytostatikan och jag blev helt lugn. Kom ihåg att jag sa till Micke:
"- Konstigt hur man litar på dem (sjuksköterskorna), här ligger jag en hel dag och de bara pumpar in grejer i mig. Det skulle ju lika gärna kunna vara gift........."

Ca 9 timmar tog mina behandlingar. Det var förmedicinering, cytostatika nr 1, vätska, vätskedrivande, cytostatika nr 2, mer vätska osv. 
Jag blev mentalt starkare för varje tömd påse, nu hade kampen börjat och nu stod jag inte bara och tittade på längre.

Det fanns ingen återvändo. Jag var inte längre rädd.
Nu jävlar skulle det krigas!

Leva eller dö...

Den 29:e Dec var dagen vi både fruktat och längtat efter.
Nu skulle vi få veta. Nu skulle vi få se vilket monster jag hade att kämpa mot. Vi skulle få veta om jag hade någon chans att vinna...
Undersökningen hade gjorts under narkos på morgonen och någon gång under eftermiddagen skulle vi få besked.
Väntan på läkaren var outhärdlig. Tankarna tomma.

Läkaren var neutral och saklig. Det var omöjligt att tolka hennes ansikte eller röst. Hon ingav  varken hopp eller misströstan.

Cancern hade spridit sig och det skulle inte gå att operera.
Det var fullt med metastaser högt upp i magen.
Vi var inte beredda.
Det blev svart.
Jag svimmade inte, behövde bara lägga mig ner lite.
Jag reste mig snart upp igen och tittade stadigt in i läkarens ögon.
"- Jag vill inte veta några siffror, statistik eller liknande. Jag vill bara veta om DU tror att det går att bota?"

"- Ja, det tror jag!"