Nu skulle vi få veta. Nu skulle vi få se vilket monster jag hade att kämpa mot. Vi skulle få veta om jag hade någon chans att vinna...
Undersökningen hade gjorts under narkos på morgonen och någon gång under eftermiddagen skulle vi få besked.
Väntan på läkaren var outhärdlig. Tankarna tomma.
Läkaren var neutral och saklig. Det var omöjligt att tolka hennes ansikte eller röst. Hon ingav varken hopp eller misströstan.
Cancern hade spridit sig och det skulle inte gå att operera.
Det var fullt med metastaser högt upp i magen.
Vi var inte beredda.
Det blev svart.
Jag svimmade inte, behövde bara lägga mig ner lite.
Jag reste mig snart upp igen och tittade stadigt in i läkarens ögon.
"- Jag vill inte veta några siffror, statistik eller liknande. Jag vill bara veta om DU tror att det går att bota?"
"- Ja, det tror jag!"
fortsätt berätta, jag kommer alltid att lyssna. Är så glad att över att säga hej till dig varje dag på jobbet. Sådant man aldrig säger, men jag gör det nu. Vi ses på måndag : )
SvaraRaderaKarin, jag blev precis mållös, tappade orden så jag säger bara KRAM
SvaraRaderaTänker på dig! Skickar alla styrkekramar jag kan! Du e fantastisk å du kommer lyckas. D finns inget annat!
SvaraRaderaFortsätt berätta Karin, om inte annat kan det vara bra att få skingra tankarna och ibland bara spy ut galla och klaga på allt.
SvaraRaderaDu är en stark människa som vi alla borde lära oss av.
Kram