Cancer suger!

Fy fanken, säger jag!
Fick precis höra om just en sån där superduperelak bov som rest sig för tredje eller fjärde gången fastän alla trodde att man kunde pusta ut...
Jag blir så förbannad å trött.
Jävla cancer!

High expectations

Jaha, så var den då här. Julen.
Jag känner mig inte ett dugg tindrande...
Kroppen värker och jag har besvär som jag inte tänker gå in närmare på. Det spelar ingen roll att de flesta symtom som jag får titt som tätt går att härleda till den "torktumling" min kropp utsatts för. Det spelar ingen roll att jag var på kontroll för en dryg månad sen. Jag styr inte över rädslan. Får jag symtom som påminner om "cancersymtomen" så försvinner all logik och jag blir livrädd. "Ingen cancer är den andra lik". Vad är det då som säger att inte min cancer helt plötsligt blommat upp igen och överraskar mig och alla förbryllade läkare???

Bomben är desarmerad men i filmerna så kan ju hjälten oskadliggöra den där förbaskade superduper-elaka boven minst fem gånger men man vågar aldrig pusta ut för tro sjutton att han alltid lyckas resa sig igen! Och bomben som desarmerades utlöste en ny nedräkning på en annan bomb som hjälten måste hitta medans boven skrattar skadeglatt när han ser paniken i hjältens blick...för han visste att hjälten var smart så han har planerat sitt stordåd väl med minst sjuttifem reservplaner...

Den här kampen är min egen, det finns ingen hjälte (läkare) som har dygnet-runt-bevakning på mig. Det är bara jag som kan (ska) avgöra när ett symtom borde tas på allvar.
Gränsen mellan att känna sig trygg eller hyper-hypokondrisk är hårfin...

Julen är God men även i år med viss smak av bittermandel i knäcken...  

Tomten jag vill ha en riktig jul...

Det blev en jäkligt trist jul förra året. 

Då hade vi levt 10 dagar med den fruktansvärda vetskapen och det började långsamt gå upp för oss vad det skulle kunna betyda...

Röntgen på hemmaplan var gjord med minst sagt svävande besked men sen skulle Sahlgrenska ta över.

På självaste julafton fick jag panik. 

Tack och lov så är avdelning 70 (vårdavdelning för gyncancer) bemannad dygnet runt och det var en fantastisk människa som svarade när jag ringde. 

Varenda dag är en evighetsmardröm när man lever med en "tickande bomb" i kroppen. Det känns som om monstret vinner mark för varje dag som går, att oddsen liksom blir lite sämre hela tiden. Jag visste ingenting, jag hade inte fått en riktig diagnos, visste inte när jag skulle till Sahlgrenska, visste inte om eller när jag kanske snart skulle få min dödsdom...
Tjejen på avdelning 70 var väldigt förstående och lugn när jag vräkte ur mig all min ångest och hon lyckades lugna mig en del. Hon kunde också se att jag fått en tid bokad hos dem och tyckte det var konstigt att jag inte fått veta det. 
Den 28 skulle jag infinna mig och då skulle diverse undersökningar tillsammans med nya röntgenplåtar ligga till grund för min diagnos.
Det var skönt att i alla fall veta att jag inte "glömts bort" men "bomben" fortsatte att ticka högre än något bjällerklang någonsin skulle kunna göra.


I år vill jag ha en RIKTIG JUL! Ge mig en hysterisk gran, julklappar i drivor, förväntansfulla barn och stämning så man kan spricka!
Men eller utan snö, så det så....

En bra dag

Idag har varit en bra dag. Jag har faktiskt inte ont någonstans, jag är inte särskilt trött och jag känner ett inre lugn (förutom en gnutta julstress då kanske...). 


För ett år sedan, den 14 dec fick vi beskedet.
Cancer.


Vår resa fick än en gång avbokas bara ett par timmar innan avfärd. Förmodligen var det helt galet att vi ens tänkte tanken att vi skulle kunna komma iväg. Men som sagt, vi var väl inte riktigt i ordning.
Vår drömresa byttes ut mot en helt annan resa...

Lucia och en lipande morsa...

Idag var det lucia. En massa underbara barn i vita, röda eller bruna dräkter sugandes på sitt tärneljus eller blygt tittande i golvet inför en enorm klunga leende föräldrar.
Jack sjöng nog inte alls och Eddie satt i en frökens knä och såg förbryllad ut.
Mina fina, fina barn. Jag fick svälja hårt idag.
Lycka.

Jag fattar ingenting!

Det var ungefär 15 timmar kvar tills vi skulle åka. Det här var min dröm. Min första impuls var faktiskt att inte berätta för någon och helt enkelt åka iväg på vår resa och ta itu med det här när vi kom hem. På något sätt visste jag att det inte var rätt.
Mickes reaktion var avgörande. Han satt en våning upp på kontoret när jag kom hem. Senare har han sagt att han hörde på min röst direkt och kommentaren var tveklös och klockren: Vi stannar hemma!
Inte; "Jaha och hur allvarligt är det här då? Är det säkert att du inte kan vänta med operation? Det är säkert ingen fara... "
Jag tror faktiskt att detta var helt avgörande för hur jag hanterade allt som hände senare. Jag kände hela tiden Mickes fulla stöd och kände mig aldrig ensam. ALDRIG!
Vårt fokus blev helt felriktat. Avboka resa, kolla försäkring, jaga läkare som kunde bekräfta att vi kunde åka senare, boka nya, betydligt dyrare biljetter. Det var ju ändå bara ett enkelt ingrepp och tänk vad retligt om vi satt hemma sen med (den mycket troliga) vetskapen att det "bara" var cellförändringar... Frågan var bara HUR infektionskänslig jag skulle vara efter ingreppet. Självklart kunde jag tänka mig att inte bada på en månad (i 35 graders värme, på vår surfsemester...), desperationen var, så här i efterhand uppenbar...

Den 7:e Dec gjordes operationen, eller "koniseringen" som det kallas. Läkaren kom till mig efter operationen och sa något i stil med: "irriterat område...farhågor...men jag hoppas jag har fel...".  Jag har absolut inget minne av att detta skrämde mig på något sätt, tror inte att jag förstod vad han menade.

Ett år sedan...

I förrgår var det ett år sedan. ETT helt ÅR sedan som hela min värld slogs omkull. I hallen låg alla våra väskor packade, surfbrädorna ordentligt inbäddade i sina boardbags och Jacks hajväska var väl preparerad med diverse leksaker och pyssel för att roa en 3,5-åring under den 30 timmar långa resan till Costa Rica. Resan var planerad sedan ett halvår. När vår andra son, Eddie var född i April vågade vi boka drömresan, allt hade ju gått bra... Två månader skulle vi vara borta tillsammans med våra fantastiska vänner, familjen H. 
Livet var gott!


När läkaren berättade trodde jag faktiskt att det var ett skämt och snart skulle hon brista ut i ett asgarv och önska oss en underbar resa.
Grava cellförändringar... måste operera snarast... oftast bara ett enkelt ingrepp... cancer inte troligt... nej, kan inte rekommendera att vänta två månader...

MEN, JAG SKA JU TILL COSTA RICA IMORGON!!!!!!!