Det var ungefär 15 timmar kvar tills vi skulle åka. Det här var min dröm. Min första impuls var faktiskt att inte berätta för någon och helt enkelt åka iväg på vår resa och ta itu med det här när vi kom hem. På något sätt visste jag att det inte var rätt.
Mickes reaktion var avgörande. Han satt en våning upp på kontoret när jag kom hem. Senare har han sagt att han hörde på min röst direkt och kommentaren var tveklös och klockren: Vi stannar hemma!
Inte; "Jaha och hur allvarligt är det här då? Är det säkert att du inte kan vänta med operation? Det är säkert ingen fara... "
Jag tror faktiskt att detta var helt avgörande för hur jag hanterade allt som hände senare. Jag kände hela tiden Mickes fulla stöd och kände mig aldrig ensam. ALDRIG!
Vårt fokus blev helt felriktat. Avboka resa, kolla försäkring, jaga läkare som kunde bekräfta att vi kunde åka senare, boka nya, betydligt dyrare biljetter. Det var ju ändå bara ett enkelt ingrepp och tänk vad retligt om vi satt hemma sen med (den mycket troliga) vetskapen att det "bara" var cellförändringar... Frågan var bara HUR infektionskänslig jag skulle vara efter ingreppet. Självklart kunde jag tänka mig att inte bada på en månad (i 35 graders värme, på vår surfsemester...), desperationen var, så här i efterhand uppenbar...
Den 7:e Dec gjordes operationen, eller "koniseringen" som det kallas. Läkaren kom till mig efter operationen och sa något i stil med: "irriterat område...farhågor...men jag hoppas jag har fel...". Jag har absolut inget minne av att detta skrämde mig på något sätt, tror inte att jag förstod vad han menade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar