...och så kom illamåendet...

 Första dagen efter min första behandling var helt ok. Jag var väldigt trött och sov mycket. Visst mådde jag illa men jag fick korta pauser då jag passade på att "trycka" i mig mat. Bäst funkade det med kött, sås, potatis och lingon... Jag hann tänka "ja, är det inte värre än så här, så...". 
Det blev värre.
"Dag tre" är för många den värsta dagen. Då kommer värken och man mår allmänt "skit".
Om ni tänker er influensa-värk i kroppen och gångrar det med typ hundra...
Man är för trött för att vara uppe, mår för illa för att äta, fryser, har för ont för att ligga i sängen...
...det blir till slut nästan outhärdligt.
Men man tar det. 
Man tar det.

Jag fick för första gången (och hur sorgligt är inte det...?) uppleva en rädsla för att gå ner i vikt... Efter första behandlingen tappade jag nog 6 kilo.

Det är svårt att förklara vad det är man upplever, man liksom känner att något händer i kroppen, och att det egentligen inte är bra.
Illamåendet kan närmast liknas med sjösjuka. Ni vet när man mår så dåligt att man är beredd att hoppa över bord...
Det var tufft att vara hemma. Vi hade en 3-åring och en 6 månaders som hela tiden pockade på uppmärksamhet. Jag kände mig som en hemsk mamma som sköt dem ifrån mig...
Livet stod stilla.

Bad hair day

Om att tappa håret

 Cellgifter.
"Du kommer att tappa håret..."
"Ok, nå't mer?"
Det här med att tappa håret var faktiskt inte något större problem för mig. Cellgifter, eller cytostatika som låter lite "snällare", medför en hel drös med biverkningar men det enda som nämndes för mig var det här med håret. Det är förstås jättetraumatiskt för många att tappa håret, sin identitet, sin kvinnlighet(?). Jag kände spontant; "jaha, då får jag ju äntligen se hur jag passar i rakat".
Modigt, säger kanske vissa. Men sanningen är den att nå'n frisör jag var hos nå'n gång på 90-talet sa att jag hade "perfekt huvudform för rakat". Som ett (på den tiden) stort fan till Sinead O'connor har jag nog sedan dess haft en hemlig romantisk bild av mig själv som rakad, cool och mystisk...
Nu skulle jag i alla fall få testa ett av ovan nämnda; rakad.


Jag valde att klippa av min lejonman i förväg. Övervägde att testa lite olika frisyrer "på vägen", men insåg att det hade varit lite bortkastat...liksom...


"Det" började ungefär två veckor efter första behandlingen. Då hade jag börjat bli ganska trött på att försöka hitta ett bekvämt läge på kudden, det gjorde ju så förbaskat ont att sova med snaggad nacke. Micke trodde att jag snart skulle vänja mig, han har ju alltid snaggat...
Vi hade ju ingen aning om att det gör ont att tappa håret! Jag var så himla öm i hårbottnen så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var därför faktiskt ganska skönt när det började trilla av och när första testen lossnat så gick det fort. När jag inte kom ur duschen efter att jag tvättat håret (för det fastnade hela tiden mer hår på händerna som jag ville skölja bort) så var det dags för trimmern.
Jag var mest orolig för vad barnen skulle säga. Eddie blev helt förskräckt när jag först klippte av mitt långa hår och började gråta när han fick se mig så jag var lite nervös för reaktionen på flinten. Jack ville bara att jag skulle ha mitt långa hår och uttryckte ganska mycket ilska över hela hårgrejen. 
Det var därför en stor lättnad när Jack, helt inne i en bok som farmor läste för honom, tittade upp lite lojt, log snett och sa: "Coolt, nu har jag två pappor".

Lite cellgifter och en peruktidning... Inget konstigt alls!

Gift istället för gift

110111 kl 11.00. Idag för ett år sedan hade vi planerat att gifta oss. På stranden i Costa Rica. 

Läkaren kunde inte ge några garantier sa hon men från och med nu var hon min "Gud" och den ende jag tänkte förlita mig till. Jag kände fullt förtroende för henne och jag kände att hon alltid skulle ge mig en sann bild av mitt tillstånd. Det var extremt viktigt för mig.

Första cellgiftsbehandlingen gavs den 5 Jan. Det kan tyckas som snabba ryck men de 6 dagarna jag behövde vänta med bomben tickande i varje andetag var ett rent helvete. Kvällen innan blev jag inlagd för bortdomningar i halva kroppen, punkthuvudvärk och hjärtklappning... Jag var ett psykiskt vrak! Jag hade cancer i HELA kroppen! Mitt i natten beslutades att man skulle röntga mitt huvud för att utesluta stroke och tumörer men jag är idag ganska säker på att det mest handlade om att stilla min extrema oro.

Det kändes fantastiskt att bli uppkopplad till droppställningen och börja ta emot cytostatikan och jag blev helt lugn. Kom ihåg att jag sa till Micke:
"- Konstigt hur man litar på dem (sjuksköterskorna), här ligger jag en hel dag och de bara pumpar in grejer i mig. Det skulle ju lika gärna kunna vara gift........."

Ca 9 timmar tog mina behandlingar. Det var förmedicinering, cytostatika nr 1, vätska, vätskedrivande, cytostatika nr 2, mer vätska osv. 
Jag blev mentalt starkare för varje tömd påse, nu hade kampen börjat och nu stod jag inte bara och tittade på längre.

Det fanns ingen återvändo. Jag var inte längre rädd.
Nu jävlar skulle det krigas!

Leva eller dö...

Den 29:e Dec var dagen vi både fruktat och längtat efter.
Nu skulle vi få veta. Nu skulle vi få se vilket monster jag hade att kämpa mot. Vi skulle få veta om jag hade någon chans att vinna...
Undersökningen hade gjorts under narkos på morgonen och någon gång under eftermiddagen skulle vi få besked.
Väntan på läkaren var outhärdlig. Tankarna tomma.

Läkaren var neutral och saklig. Det var omöjligt att tolka hennes ansikte eller röst. Hon ingav  varken hopp eller misströstan.

Cancern hade spridit sig och det skulle inte gå att operera.
Det var fullt med metastaser högt upp i magen.
Vi var inte beredda.
Det blev svart.
Jag svimmade inte, behövde bara lägga mig ner lite.
Jag reste mig snart upp igen och tittade stadigt in i läkarens ögon.
"- Jag vill inte veta några siffror, statistik eller liknande. Jag vill bara veta om DU tror att det går att bota?"

"- Ja, det tror jag!"

Cancer suger!

Fy fanken, säger jag!
Fick precis höra om just en sån där superduperelak bov som rest sig för tredje eller fjärde gången fastän alla trodde att man kunde pusta ut...
Jag blir så förbannad å trött.
Jävla cancer!

High expectations

Jaha, så var den då här. Julen.
Jag känner mig inte ett dugg tindrande...
Kroppen värker och jag har besvär som jag inte tänker gå in närmare på. Det spelar ingen roll att de flesta symtom som jag får titt som tätt går att härleda till den "torktumling" min kropp utsatts för. Det spelar ingen roll att jag var på kontroll för en dryg månad sen. Jag styr inte över rädslan. Får jag symtom som påminner om "cancersymtomen" så försvinner all logik och jag blir livrädd. "Ingen cancer är den andra lik". Vad är det då som säger att inte min cancer helt plötsligt blommat upp igen och överraskar mig och alla förbryllade läkare???

Bomben är desarmerad men i filmerna så kan ju hjälten oskadliggöra den där förbaskade superduper-elaka boven minst fem gånger men man vågar aldrig pusta ut för tro sjutton att han alltid lyckas resa sig igen! Och bomben som desarmerades utlöste en ny nedräkning på en annan bomb som hjälten måste hitta medans boven skrattar skadeglatt när han ser paniken i hjältens blick...för han visste att hjälten var smart så han har planerat sitt stordåd väl med minst sjuttifem reservplaner...

Den här kampen är min egen, det finns ingen hjälte (läkare) som har dygnet-runt-bevakning på mig. Det är bara jag som kan (ska) avgöra när ett symtom borde tas på allvar.
Gränsen mellan att känna sig trygg eller hyper-hypokondrisk är hårfin...

Julen är God men även i år med viss smak av bittermandel i knäcken...  

Tomten jag vill ha en riktig jul...

Det blev en jäkligt trist jul förra året. 

Då hade vi levt 10 dagar med den fruktansvärda vetskapen och det började långsamt gå upp för oss vad det skulle kunna betyda...

Röntgen på hemmaplan var gjord med minst sagt svävande besked men sen skulle Sahlgrenska ta över.

På självaste julafton fick jag panik. 

Tack och lov så är avdelning 70 (vårdavdelning för gyncancer) bemannad dygnet runt och det var en fantastisk människa som svarade när jag ringde. 

Varenda dag är en evighetsmardröm när man lever med en "tickande bomb" i kroppen. Det känns som om monstret vinner mark för varje dag som går, att oddsen liksom blir lite sämre hela tiden. Jag visste ingenting, jag hade inte fått en riktig diagnos, visste inte när jag skulle till Sahlgrenska, visste inte om eller när jag kanske snart skulle få min dödsdom...
Tjejen på avdelning 70 var väldigt förstående och lugn när jag vräkte ur mig all min ångest och hon lyckades lugna mig en del. Hon kunde också se att jag fått en tid bokad hos dem och tyckte det var konstigt att jag inte fått veta det. 
Den 28 skulle jag infinna mig och då skulle diverse undersökningar tillsammans med nya röntgenplåtar ligga till grund för min diagnos.
Det var skönt att i alla fall veta att jag inte "glömts bort" men "bomben" fortsatte att ticka högre än något bjällerklang någonsin skulle kunna göra.


I år vill jag ha en RIKTIG JUL! Ge mig en hysterisk gran, julklappar i drivor, förväntansfulla barn och stämning så man kan spricka!
Men eller utan snö, så det så....